Har feber, mitt huvud bultar & jag har världens hosta. Är det synd om mig eller är det synd om mig?!

Min älskade syster ställer som tur är med att rida supreme, nu när jag inte kan. 

Imorn blir det att rida självaste rodeohästen själv, igen! Med andra ord Calle  

Sätter på mina favorit låtar med älsklings Lasse för att trösta mig själv!

/alice  

Folk som inte rider inser inte hur mycket en häst kan betyda för en människa. 
Det spelar ingen roll om man hoppar Lätt c eller om man hoppar Msv a. Eller om man bara rider hemma. En häst är så mycket mer än bara ridning och tävling. En häst är ens bästa vän.

Man kan rida dressyr på elit nivå, eller bara rida på ridskola. En häst är inte elak mot dig. Den snackar inte skit om dig. Den vill ditt bästa. 
Folk som säger "men det är ju bara en hamburgare" kommer aldrig få uppleva det speciella bandet mellan en ryttare och en häst. Jag skulle i princip göra vad som helst för mina hästar.
Man kan ha en bponny som inte kan hoppa högre än klubbhoppningar och älska den lika mycket som om det var Ninja La Silla. Man kan ha ett russ som man bara kan ha på klubbdressyr men tycka den är duktigare än Briar.

En häst ställer upp, den sviker dig inte. Man kan skrika åt sin ponny eller sin häst. Men den förlåter dig. 

Folk som byter hästar piff som paff vet inte hur kärleken till en häst ser ut.
Jag har också gått på ridskola när jag var liten. Min allra favorit häst där var en cponny som hette Tilda. Jag tyckte väldigt mycket om henne. När hon blev såld, ville jag aldrig mer tillbaka dit.
Visserligen hade jag samtidigt en minishettlandsponny här hemma. Men Tilda, upplevde jag som den bästa hästen i världen. För mig var hon det. Jag slutade rida på ridskolan och fortsatte rida Lillen, min shettis.  Jag älskade Lillen, men saknade samtidigt Tilda. Åren gick och jag blev för stor för shettisen, så vi köpte en cponny till mig. Men Lillen finns kvar än idag. Han går nere i hagen och skruttar. Då och då går jag ut på promenader med honom. Så fort jag borstar honom eller pysslar lite med honom känner jag mig som jag var 4 igen. Nu är han 14 år. Och har hela livet framför sig. Ni kanske kan räkna ut hur gammal han va när jag fick honom, om det var min femårsdag när jag fick min älskade lilla pålle.

Åter till ämnet. Man ska ta vara på sina hästar, för dom älskar dig vilkorslöst. Skulle inte de vara hemskt om du inte kände det samma?
Hur skulle de kännas om din häst var olycklig. För att du inte tog vara på den?

Jag älskar iaf min häst oavsett vad. Även om han är lite knasig, och drar tyglarna i från mig mot hinder. Han vill mig väl. Och han gör det han tror att jag vill.

/alice

Sanning nummer 1 - Jag har rökt, men har slutat nu.

Sanning nummer 2 - Jag har inte haft mer än två seriösa förhållanden.

Sanning nummer 3 - Jag kan uppfattas som rätt okänslig och gråter väldigt sällan. Förutom när min häst mår dåligt. Vilket han antagligen gör just nu.

Sanning nummer 4 - Jag säger alltid vad jag tycker. Kan till och med bli lite för ärlig ibland.

Sanning nummer 5 - Folk som inte känner mig uppfattar mig ofta som bitchig eller divig. Det kan bero på att jag har svårt för att släppa in folk i mitt liv. Och jag är väldigt noga med vad jag kan säga till vem.

Jag lever efter dom här små orden.

"Säg inte för mycket till den du litar på, för den du litar på litar även på någon annan."

Sanning nummer 6 - Jag pratar för mycket! Det gör jag verkligen, speciellt när jag är med någon tyst, haha.

Sanning nummer 7 - Meningen "jag älskar dig" är överskattad och överanvänd. Jag säger inte "jag älskar dig" och menar det till någon annan än min häst, familjen & allra närmaste vännerna.

Sanning nummer 8 - Det bästa jag vet, är att galoppera över ängarna och bara känna att man inte har någon kontroll. Och bara lita på hästen.

Sanning nummer 9 - Jag avskyr lakris..

Sanning nummer 10 - Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar min gamla pålle focus.

Haha ignorera musiken på den sista  

/alice